Ordsken

När orden inte längre räcker får handlingarna tala.

De älskande. De älskade. Om de ändå överlappade lite mer.

Jag är inte av denna världen.
Jag älskar för mycket, för starkt, för hett.
Mitt hjärta tycks ofta alltför frikostigt.

Kroppens linjer.
Böljande, som vågor.
Bröstens rundning.
Svanken och stjärtens kurvor.
Amorbågen.
Underläppen.
Nyckelbenen.
Landskap.

Din blick mot min hud.
Som fjäderlätta kyssar på mina nyckelben,
mjuka smekningar över höftbenens skålning.
Varm beröring.

Dina händer som kupas runt mina skinkor när du drar mig nära.
Jag trycker mig intill, känner att du vill lika mycket som jag.
Åtråns hetta.

För var dag målas skogen i nya färger.
Träden jag känner så väl byter dräkt inför mina ögon.

Nu ekar tomrummet där du fanns.

Ord. Minnen. Bubblor.
Skingrade som maskrosdun i virvlande storm.

Kvar finns vågornas skum,
ett slocknat stjärnfall,
ett rosentörne,
ett frostbett.
Minnet av solregn.

Tusen vackra minnen.
De som var.
De som aldrig blev.
Alla förpassade till samma brustna bubbla.
Den som bär ditt namn.