Ordsken

Månen och planeterna lyser inte.
De reflekterar bara stjärnornas, solarnas ljus.
Kretsar i evig dans runt en sol.
Aldrig fria.

Hon klippte bandet när det stod klart.
Hon kretsade kring honom, som bunden av hans dragningskraft.
Men inget annat höll henne kvar.

Han hade varit hennes sol, centrum i hennes solsystem.
Och hon snarare en måne än en planet i omloppsbana.
Aldrig närmre, aldrig fri.

”Jag måste vara min egen sol. Jag måste lysa själv.
Mitt liv är inte att återspegla ditt ljus.”
Med de orden började ett nytt liv.

Så en morgon stiger solen över stadsöknens takåsar och lyser mot en förgätmigejblå himmel med jagande molntussar.
Plötsligt skimrar träden i allt klarare höstfärger. Världen är ren efter nattens regn.
Det är en dag då tårpilen ler i solen.