Ordsken

Det är svårt att finna vad du söker om du inte vet vad det är.
Kanske hade du bara behövt lyfta blicken för att finna det.
Om du visste.

Droppar faller genom lövverket och bildar tusen och åter tusen ringar som sprider sig över tjärnen.
Regnet viskar i natten.

Jag blickar ned i den mörka vattenspegeln.
En gång var det något jag sökte efter.
Jag minns inte längre vad.
Men något var det.
Är det.

Den milda, djupa sömnen efter vaknätters brännande trötthet.
Som tö efter frost.
Som stilla kvällssol efter en höstregnig dag.

Se mig.
Stå kvar medan lagren av skyddande pansar faller till marken vid mina fötter.
Tills jag står naken och sårbar inför din blick.

Rör vid mig.
Säg mig ord som river murarna.
Smek mig med händer som varsamt stryker bort maskerna du alltid sett genom.

Håll om mig.
Var mig nära tills tårarna tränger fram i tryggheten hos dig.
Var mig nära tills tårarna ebbar ut.
Andas mig till sömns.

I gräset finner hon en fjärilsvinge. Någon steg ned på marken, offrade sina vingar, sin frihet, för tryggheten och gemenskapen.

Eller tillhörde fjärilsvingen någon som inte längre behöver den?
Någon som fann att friheten är större än att bäras med vindarna?

En av de fria, färgglada, steg ned till oss.
Hon går bland oss, ser ut som vi, men strålar med den skönhet som är frihetens signum.
Obunden.

Hon behöver inte längre sina vingar. Hon flyger fritt ändå.
Hon behöver inte färgprakt. Hon lyser klart ändå.

Kanske har du mött henne?
Hon med lätta steg som smeker marken.
Hon vars blick lyser upp dagen, som lyfter sinnet när hon rör vid ditt liv.

Hon som är fjärilsfladder och solkattsdans, virvlande storm och sunnanvind.
Hon som tänder norrskenet och som bär månljus kring sin panna.

Hon lade av sina vingar.
Men tittar du noga kan du ännu se dem.
Minnet av de vingar som återfanns i gräset.