Ordsken

Björnjägaren dröjer strax ovan horisonten,
blinkar mot mig genom natten.
I ständig jakt efter den björn som aldrig sover.

Något krafsar på fönsterblecket och vill in.
Är det hösten? Natten? Kärleken?
Mitt fönster står på glänt.
Jag välkomnar dem.

Genom fönstret en vind, en doft av daggfrisk jord och kaprifol.

Jag läser Lagerkvist och blicken blir skum då ögonen tåras.
Det är få förunnat att som han fånga en ton, en bild, en själ.

En kväll som denna sitter vi på klippan och ser solnedgången glöda långt efter att solen sjunkit i havet. En efter en tänds stjärnorna ovanför oss, speglar sig stilla i havet vid våra fötter. Allt är stillhet, allt är nära. Här finns bara nu.

Jag klär av mig och dyker ner i det ännu ljumma vattnet. När jag tittar mot dig på berget ser du på mig med en blick som gör mig varm.

Du tar min hand när jag stiger ur vattnet och kysser dropparna från min hals, mina nyckelben, mina bröst. Din tunga leker över min hud. Med tungspetsen följer du en droppe upp längs mitt lår, smeker retfullt mitt kön, en gång, två gånger.
Jag drar efter andan.

Du reser dig upp och drar mig nära, värmer mig i en omfamning och drar mig lekfullt i håret när du kramar vattnet ur det. Du sveper in mig i handduken och jag trycker mig åter nära, huttrande, hettande.
Din hand i lätt rörelse mot mitt sköte. Du känner. Du vet.

Jag biter dig lätt på halsen, drar med tungan över den mjuka huden ovanför nyckelbenet.
Jag är öppen och våt för dig.
”Ta mig”, viskar jag.

När åtråns hetta sprids genom hela kroppen.
Som en varm eld som jagar bort allt annat.

Kinderna blossar, ögonen lyser och andningen blir lite tyngre, skälvande.
Kroppen ler.

Längtan. Glödande, blossande.
Att vara dig nära, röra dig, röras av dig.
Stanna tiden för en stund, lösas upp, förenas.