Ordsken

Inget blev sig likt.
Vemodet är mig en vän som ger glans åt ljuset och djup åt sången.
Nyanserna ger liv åt dansen.
Men frosten…
Inte en vän.

Så drar ett stråk av vemod genom livet och kramar hjärtat hårt.
Den första frosten nyper hårt.
Inget blir någonsin som förut.

Jag drar fram som en frisk vind i staden,
en månbelyst tjärn mitt i larm och smuts.
I natt lyser jag din väg in i drömmen.

Det fanns en tid, i ett annat liv, då jag sökte mina drömmars stad i huvudstaden.
Solen steg och sjönk över broarna jag dansade över.

Jag sökte rampljuset, strålkastarnas sken, kamerablixtarnas ljus.
Jag sökte ett ljus utan att veta att jag bar det inom mig.

Drömmen var flyktig.
Dess kanter lika vassa som armbågarna runt mig,
spetsiga som vassa tungor och obarmhärtiga blickar.
Den sprack i ljuset.

Jag fann andra städer, fyllda av drömmar, romans och luftslott.
Gränder, kajer, avenyer, alléer och boulevarder blev nya dansgolv.

Jag vandrade genom stad efter stad, fann stunder av lycka, glimtar av ljus.
Enkel skönhet invid grälla neonljus.
Drömmar gick i kras.

Så kom dagen då jag inte längre sökte det konstlade ljuset.
Då jag fann att drömmen var stilla månljus på vågor, inte rampljus.

Elden som brinner i mig är starkare än strålkastare.
Stjärnorna som glittrar i mina ögon syns inte ovan stadens ljus.
Jag behöver inte neon.

Jag vandrar mot en plats där dröm blir verklighet.
Jag är färdig med staden.
Den är dock ännu inte färdig med mig.
En älva i stadsöknen.

Månen lyser stilla över min säng.
Jag har dragit gardinerna åt sidan och somnar i silversken.
Lyssnar jag noga hör jag nattens sång.
Gör du?