Ordsken

Älskade, du behöver inte fråga hur du skall göra mig lycklig.
Du gör mig lycklig.
Men jag måste göra mig lycklig.

Med den sjunkande solen sänker sig ett vemod över dagen.
En skugga drar fram.

Mina fingrar dansar ogärna över tangentbord.
Mina ord dansar ogärna på en monitor.
Den är mig för fjärran.
Jag vill närmare orden.

Så kom hösten.
En kylig vind piskar håret mot mina kinder, som ville den lugga mig.
Vågorna kastar sig vildsint fradgande mot klipporna.

Äpplena mognar i de sneda solstrålarnas ljus,
och en lukt av förgänglighet stiger där de fallit till marken.
Men än gulnar inte löven.

Jag söker dig vars beröring sänder rysningar av välbehag genom mig.

Du som väcker mig.

Jag söker dig som inte vill hålla händerna borta från mig.

Du med händer som gjorda för mina kurvor.
Du med kropp som gjord för mina händer.

Långt under ytan flyter en flod av glödande lava.
Svalkande hav och brinnande eld.

Stundom tränger en brinnande vrede fram.
Som kunde jag eruptera.
Vad göra? Jag fryser till is.
Frosten drar fram genom mig.

Jag finner inga ord för vreden.
Jag finner inget annat sätt än att tygla den, som marans häst.
Men vem tyglar ett vulkanutbrott?

Jag söker dig som vågar möta min vrede.

Du vars hand kommer att möta och fånga min i slaget.
Du som håller om mig tills elden stillar sig.

Tills jag finner den som vågar möta vreden och uppleva min eld förlitar jag mig på isen.
På den kontroll jag känner väl.
Frost.

Så går hon åter från säng till säng och viskar drömmar i människobarnens öron.
Och över fjärden lyser månen klar.

Jag må dansa som en älva över drömmens ängar,
le skälmskt som en huldra i skogen.
Men jag är på riktigt.
Jag är ingen dröm. Jag är äkta.

Det finns saker min kropp minns.
Din arm om min rygg,
din hand i min svank,
min kropp som passar så perfekt nära din.