Ordsken

Doften av vedeld och höstskog.
En beslöjad måne kastar sitt trolska sken över stadsöknens silhuett.
Fladdermössen leker under stjärnorna.

Träden viskar mitt namn.
De förtäljer sagor om svunna själar.
En dag skall jag nedteckna deras ord.
Tills dess manar jag er: Lyssna!

Några steg in i skogen sluter sig träden om mig.
Det doftar barr och jord.
Syrsorna ljuder högre än stadsöknens ljud.
Mörkret faller.

Det vore lätt att gå vilse i dessa skogar.
Träden viskar ord om ro.
Kråkorna kraxar lockande ”Kom, syster”.
Men det här är inte min skog.

Jag söker min vila i en annan skog.
I en annan tid än nu.
I den skog där du finner mig. Som jag dig.
Kom, älskade.

Till en kör av måsskratt slänger jag det sista minnet av dig i ett stormpiskat hav.
Jag ler också.

Bläcket löses upp av vattnet.
Snart löses även pappret upp.
Också minnet har bleknat.
Månader går utan en tanke på dig.

Så, farväl D.
Om du en gång blir den du ville vara är du välkommen att knacka på.
Jag kan inte lova att jag öppnar.
Jag gick vidare.

I en bok finner jag en lapp med ett telefonnummer och orden ”Ring mig.”
Numret är mitt.
Orden skrevs sedan på mitt visitkort.
Till honom.

Han ringde.
Han kom, fyllde luften mellan oss med lovord.
Korta stunder av njutning.
”Du är bra för mig”, sade han.
Sedan slutade han ringa.

Vi ser varandra ibland.
Hans blick lyser upp när han ser mig,
han ler varmt, men orden är ytliga och tomma.
Och jag, jag har bytt lås.

En liten papperslapp.
Två små ord, tio siffror.
En flod av minnen.
Ett sista fråga från mig som förblev obesvarad.
Förödmjukande tystnad.

Tre år efter den obesvarade frågan,
tråden som blev hängande,
rensade jag bort hans nummer och ord.
Nu slänger jag det sista fysiska minnet.

Vad finns egentligen kvar?
Ord på en skärm.

Kom Natt, kom Mörker och svep mig i mjuka mantlar.
Kom Sömn, håll mig ömt genom natten.
Kom Dröm, följ mig ut på de nattliga ängarna.
Kom.