Ordsken

Jag vill inte sörja det som komma skall innan det hänt.
Det är slöseri med liv.

När min en gång unga, friska och starka kropp darrar av smärta och svaghet förbannar jag åldrandet, den förgängelse jag inte råder över.

Jag räds inte rynkorna i min en gång släta hy, ej heller de vita hårstrån som kommer.
Nej, jag räds smärtan. Ett åldrande i smärta.

Jag vill dansa genom många ytterligare år, vill klättra, leka, springa.
Jag vill leva och älska många ytterligare år. Utan smärta.

Somliga talar om att grunda sig i jorden.
Marken under mig är redan en del av mig som jag en del av den.
Jag stiger mot skyn.
Mot stjärnorna.

I min blick ser du sollek på vågor och tindrande stjärnor.
Min själ sjunger av stjärnstoft och månsken.
Ljus och mörker, luft och jord.
Jag.

Sedan jag lärde mig gå har jag helst dansat, tassat och sprungit fram på tå.
Lätt, flyktigt, tyst.
Så även idag.
Jag lämnar svaga fotspår.

Jag dansar över jorden i solregn, glödande solnedgång och under sammetsblå natthimmel.
Stjärnorna fastnar i mitt hår.
Jag dansar för dig.

Jag dansar för dig, jag dansar för mig,
jag dansar för musiken i ordlösheten,
för dagen och natten,
för kärleken och sorgen.

Jag dansar för att jag lever.
Jag lever, därför dansar jag.
Jag lever, därför älskar jag.
Jag vet intet annat.
Det är för mig att leva.