Ordsken

I min hud finns en saga som bara kan läsas med fingertopparna.

I nattens milda tystnad sjunger jag mina sånger.
De som är skrivna och de som ännu inte funnit ord.
Tonerna stiger mot himlen.
Hör du dem?

I mörkret prövar jag mina vingar.
I månljuset svävar jag stilla.
Lätta steg i sirlig dans.

Vi tror ofta att svaren är det som ska ge en lösning, ett avslut, rentav hopp.
Att det finns ett Svar. Förlösande.
Det finns sällan.

Hoppet finns inte i ett svar. Det kommer inifrån.
Jag finner det i ett leende, en solkatt, en tår som rinner nerför kinden.
I mitt hjärta.

Jag kan inte bära din börda åt dig.
Jag kan inte gråta dina tårar eller förjaga din sorg.
Jag kan bara gå bredvid och dela dem.
Bara älska.

Jag kan inte leva åt dig.
Bara göra mörkret mindre ensamt,
bära en lykta in i din natt och skänka värme i kylan.
Om jag får.