Tårarna blev till en rännil, en bäck, en å, en flod.
Hon stod naken i Cocytus och såg sorgen möta havet.
Solen skulle åter torka tårarna.
Kom, Lethe, viskade hon. Låt mig dricka glömska i din flod. Låt mig bli fri.
Intet svar.
För hennes ljus var kärleken.
Den glömmer inte.
Stormen visslar runt knuten och försöker slita loss fönstren ur karmarna.
Gardinerna fylls med luft och böljar i rummet.
Inget är stilla.
Ljuslågorna fladdrar, som om de dansade,
skuggorna de ger upphov till likaså.
I kväll får de dansa i stället för mig.
Kunde jag vrida tiden tillbaka så skulle jag inte göra det.
Det vore att ta ett steg bakåt.
Hur gärna jag än vill vila i din famn igen.
Livet måste levas framåt.
Mitt namn? Detta är inte mitt namn. Det är bara vad jag är. Mitt namn har jag inte funnit än.
Ordsken 