I vindens sång, vågornas viskningar, på den duk som är himlen, en elegi för den sommar som flyr sin kos.
För flyttfåglarna som lämnar oss.
Jag har en vardag, precis som du.
Jag vandrar under samma gråtunga himmel på stadsöknens gator.
Men med blicken och själen i fjärran.
Jag är hon som går bland er men inte är av denna värld.
Som sjunger andra sånger, andas stjärnstoft och fjärilsfladder bland avgaserna.
Fjärden lockar.
Vågorna viskar mot stranden sitt eviga ”Kom. Kom till oss.”
Fjärdens mörkblå yta.
Ett täcke som speglar himlen.
Jag vill svepa det om mig, vaggas till sömns av vågorna medan stjärnorna tänds.
One need not be a Chamber — to be Haunted —
One need not be a House —
The Brain has Corridors — surpassing
Material Place —
Finns det sorger man aldrig hämtar sig från? Som för alltid gör melodin till moll, för in en iskall vintervind i den varmaste dag?
När du kom tändes ljuset.
Jag har nästan glömt dig nu.
Det är bara morgonsolen som får mig att minnas din varma, trygga famn.
Starka armar som drog mig nära.
Jag drar gardinerna åt sidan och vilar en stund i morgonsolens värme.
En stund i ro innan dagen börjar.
Och det ljus som du såg, det var ditt.
Och sången jag sjöng, den var din.
Men smaken på dina läppar var min.
Ordsken 