Ordsken

Två hjärtan som slår i takt.
Två kroppar i gemensam andhämtning efter förlösande orgasm.
Två själar i stunder av samklang.

Bubblan av evighet när du stryker en förrymd tår från min kind och kysser mig tillbaka till verkligheten.

Jag stod bredvid dig och hörde dig ge orden till henne, hon som tog min plats.
Samma ord.
Våra vänner visste, de såg medlidsamt på mig.

Jag ville inte ha deras medlidande.
Jag ville inte längre ha dig.
Jag ville bara ha fått ha kvar din sanning, den du gav någon annan.

Jag mötte ljust deras blickar, log mot er och gratulerade.
Jag är lycklig för er.
När tårarna trängde på gick jag undan och grät.
För mig.

Orden förlorade sin färg då du sade att jag var din dröm, den du aldrig ville släppa, och sedan vände mig ryggen och gick.
Minns du mig ens?

Kan jag finna skönhet i sorgen och bitterheten är de inte förgäves.
Toner i moll är ändå skönare än kvittrande dur.

Blicken som en gång strålade mot mig, djup och levande, är borta.
Dina ögon är som grunda gölar, blicken platt.
Den möter inte längre min.