Sommarnatten ler i tjocktröja med regndroppar i håret.
När hon kommer in skakar hon på huvudet och droppar av solsken lyser.
Även i natt.
Sommaren koncentrerar sig på två sinnen i kväll: doft och känsel.
Tusen ljuva dofter i ett smekande regn.
Ljuset och värmen är inte här i kväll. Men doften…
Luften är mättad av blomdoft och regn.
Ett destillat av sommarkväll. Förångad.
Eau d’Été.
Med ens blev det så mörkt och kallt. Som om sommaren gick i moln.
Ett kallt strilregn förmörkar min syn, min sommarkväll. Viskar utanför.
Jag ber inte om så mycket. Bara om dig.
Du sade att jag var värd allt, det bästa.
Allt utom dig?
Dina händer. Vackra, starka, känsliga. Trygga.
En konstnärs händer som smekte fram nya toner och färger i mig.
Nattgardinen rör sig i vinden, sprider ett lila ljus i rummet.
Jag drar gardinen åt sidan och släpper in solen genom vit, böljande spets.
Den vaknande staden och stadsöknens fågelmedborgare fyller luften med ljud.
Morgonen tar plats i mitt rum.
Livet handlar inte om att leva längst, utan om att Leva, fullt ut.
Det är vad de menar med att fylla åren med liv.
Suga ur livsmärgen.
En gång låg hela livet framför mig.
Så inte längre.
Jag har inte åren på min sida, min tid rinner ut.
Men jag har ett liv kvar att leva.
Din panna är fårad med årens vishet.
Runt dina ögon syns spåren av tårar och skratt.
Jag ser ett liv i dig. Och mer därtill som komma skall.
I dina ögons tidlösa djup ser jag galaxer födas och stjärnor falla.
En blå drottning traskar runt ditt hus, sveper natten ömt om människobarnen, kysser lätt deras pannor.
Hon ler, ögonen glittrar av stjärnor.
Ordsken 