Vägkartan på min hud, den som visar hur jag kom hit, kan strama och värka som läkande sår.
Men de läker.
De är det som var.
Inte det som är.
Ibland är det största och mest hjälpsamma du kan säga ”Nej”.
Jag har nästan glömt dig nu.
Det är bara när jag drömmer, när jag blundar, när jag andas som jag minns dig.
Det är bara att sommaren är full av minnen.
Vattnet, solen, regnet, sommarklänningen som smeker mig som du gjorde.
Allt doftar av dig.
Det är bara att varje bokstav påminner om dina, mina, våra ord.
Evigt etsade i hjärtat.
Det är inte så illa.
Jag har nästan glömt dig nu.
I morse vaknade jag med dig nära. Tryggheten i att känna din värme mot min bara rygg dröjde kvar ett tag även efter att klockan hade ringt.
Ordsken 