01 | juli | 2012

Jag satt på bryggan med benen dinglande i solnedgången. Lyssnade till vågornas sång. Sprang hem i solregn med riktning mot regnbågen.

När jag nu vänder mig om ser jag dimma stiga över vattnet. Som om världen andades extra djupt i regnet. Regnet förångas i solen.

Jag förstår inte, sade hon tyst. Snälla, förklara för mig.
Så är det, svarade han kort.

När sorgen väger tungt på dina axlar och natten trycker dig finns jag där.
När du faller tar jag mot dig.
Men jag skrattar hellre med dig.

Jag tänder små lyktor i mörkret, målar silverkanter på molnen och strör solljus på vågorna.

I skåpet har jag en hög med strukna linnehanddukar redo för tårar och en kittel till varm choklad.
Jag har tystnad, stillhet och tröst.

Jag är den du väntar på.
Hon som vandrar där din längtan bor.
Den blåögda med dans i steget och sol i blicken.
Din Älskade.

Var kväll tänder jag ljus och sänder en bön om kärlek med lågan.
Kärlek till de sovande och vakande människobarnen.
Kärlek till dig. Och mig.

När jag blåser ut ljuset stiger rökslingorna mot himlen.
Som lätta band av kärlek och drömmar för de oss närmare varandra.

Vandraren jag väntar bär stjärnljus kring sin panna.
Han behöver ingen krona, har inget land, ingen världslig makt.
Han är mer än så.

Den Älskade är en ovillig hjälte.
Han gör inget väsen av sig, döljer sitt strålsken väl.
Han är en hjälte för vad han är, inte vad han gör.

Du frågar mig vem han är. Jag svarar att jag vet vad han är.