Ordsken

Jag har sparat andras ord nära hjärtat.
Vissa ord är tatuerade i dess väggar.
Ändå brinner jag av längtan att höra dem.
Kärleksord.
Äkta.
Nya.

Jag kan inte skriva orden som ger mig gåshud och tårar.
Jag kan inte säga orden till mig som fyller mig med värme och fjärilsfladder.

Hon tog hans hand och gick mot den sjunkande solen.
Ett steg över tröskeln och in i ljuset.
De gyllene åren slutade så.

Ingen kommer att kyssa mig som du.
Mina läppar har känt andras kyssar.
Kyssar som är lika bra men inte samma – ingen annan smakar som du.

Sommarregnet som lätta kyssar på huden.
Jag vänder ansiktet mot himlen och låter mig omfamnas.
Jag sluter ögonen och minns.

Lycka. Att kunna se poesin i vardagen, det sköna som andra går förbi, det stora i det lilla och evigheten fångad i ögonblicket.

Fläckvis stiger dimman över skogen.
Som om vissa gläntor andas djupare, eller vilar i ständigt solljus som får regnet att dunsta snabbare.