Du vandrare, du som bär ljuset kring din panna om du så vandrar i den mörkaste natt.
Du som vandrar, längtar, väntar.
Jag vandrar mot dig.
Vägen som fört dig hit är känd. Kartan är ritad. Det finns ett X för här och nu. Därefter… inget.
Vägen vidare ritar du medan du går den.
Förneka inte ditt förflutna. Vem hade du varit utan det som gjort dig till den du är?
De som endast kan se det vackra i det unga och perfekta är blinda för den skönhet som livet ger oss.
Åren gör dig rättvisa. De klär dig. Du blir vackrare för varje år. Rynkorna, silverstänken i håret, dina ögon som ser allt djupare.
Du är vacker där du somnat i soffan. Den raka näsan, dina mjukt välvda läppar, den lugna andningen. Så nära att jag kan smeka din kind.
Har stormen bedarrat eller samlar den kraft under en förrädiskt blank yta?
En öronbedövande kör av fågelsång ackompanjerar de sista hemgångarna i morgonen. Hör de den? Eller sjunger fåglarna för oss som vakar?
I den ljusaste själ, ett mörker.
I det mest kärleksfyllda hjärta, en sorg.
Varje sken skapar skuggor.
Varje dag springer ur natt.
Den kortaste natten kan kännas evighetslång.
I den ljusaste natten finns ett oanat mörker,
i de skuggor som själen ständigt bär inom sig.
Ordsken 