I mitt hjärta finns en ledig plats åt den Älskade.
Med sirlig handskrift över den skriver jag poetens ord:
”Jag är inte tom, jag är öppen.”
Poeten är Tomas Tranströmer. Orden från hans dikt ”Vermeer”.
Jag kysser salt från din hud. Tåren på din kind, svettpärlor på ditt bröst, dropparna av havsvatten från din mage. Salt och smak av dig.
Ljuset du ber om skapar skuggor.
Var solnedgång leder mot natt.
Varje liv till död.
Jag väntar dig, Älskade.
Jag vill vandra nära dig, dela Livet med dig.
Älska, skratta, gråta. Sjunga, dansa.
Fria tillsammans, utan band.
Jag är inte ofullkomlig utan dig.
Mitt liv är inte ofullbordat utan dig.
Min helhet måste komma inifrån mig själv.
Det finns en plats vid min sida som är bara din.
Som inte kan fyllas av någon annan.
Den platsen är ledig. Inte gapande tom.
Jag vill inte ha någon som du.
Du är unik. Ojämförlig.
Jag vill ha någon lika unik som får mig att känna mig lika levande som du gör.
Tomrummet som klöser i sin alltför påtagliga frånvaro.
Det alltjämt kvarvarande bleknar och krymper.
Som kvarglömt vin i ett glas.
De saknade.
De efterlängtade.
De älskade.
Alla lever ni inom mig.
Det enda jag kan ge dig är mig.
För en stund.
Och kärleken, evigheten, ljuset i min blick och tonen i min sång.
Det som är mitt att ge.
Mig.
Ordsken 