Jag lät dem dra ned mig från höjden och fjättra mig.
Nu minns jag åter.
Jag formas genom is och natt, stiger en dag ur eld och aska.
Fri.
Kunde jag tala om för dig hur högt älskad du är, hur önskad, hur vacker.
Kunde jag skriva in det i ditt hjärta så att du aldrig glömde.
Plötsligt känner jag din doft.
Och jag minns hur du smakar, hur din kropp känns mot min; dina händer mot min hud, dina läppar mot mina.
Du.
Hon står där i vikens vatten, stilla och gyllene, som vore hon sprungen ur havet och solnedgången.
Strålande av liv. Lustfylld.
Gudinna.
En dag reste hon sig, tog farväl och gick vidare för att inte kvävas av hans tystnad.
Efter några timmar undrade han vad hon sade.
För sent.
Jag önskar att hon var jag. Hon som gick vidare.
Jag är hon som blev lämnad.
Aldrig är det gudomliga närmare än i naturen, med barnets hand i min eller då min kropp smälter samman med den älskades.
Ordsken 