Ordsken

Ibland tycks världsalltet stilla, som väntade det något.
Samma andäktiga tystnad som inför barnets första skrik eller den sjukes sista suck.

Stanna här, viskade hon. Smek mig, låt mina ögon få havets färg med guldstänk på vågorna.
Men solen steg högre och försvann ur synfältet.

Ta mig i handen, du gud, och följ mig in i natten. Låt oss tända stjärnvalvet med våra steg och sända leenden till människobarnens drömmar.