Ordsken

Fjärden ligger åter spegelblank efter stormnätterna. Lugnet efter stormen.

Det stiger en pelare av ljus upp där solen just sjönk ned mot horisonten.
En påminnelse om att ljuset kommer åter på andra sidan natten.

Ny säng, nytt liv. Ändå vänder jag mig ännu om och söker värmen i gropen efter din kropp. Ännu bär kudden din doft efter drömmen.

Dina ögon glittrade av skratt när de mötte mina. Med kärlek och åtrå tog de in varje del av mig.
Nu är de platta och tomma. Livlösa tjärnar.

Jag såg dig idag, och sökte din blick. Du såg mig inte. Som om jag inte fanns.

Handen som smekte min kind var samma hand som släppte nyckeln i gruset när du gick.
I en rörelse släppte du allt vi hade delat.

Molntäcket spricker och solen flödar fram.
Som när hjärtats murar rämnar och låter kärleken strömma fritt.