Ordsken

Jag bredde ut mitt inre på en duk och visade upp. Folket kastade ointresserade blickar på det. Någon fnös ”Det är bara kattguld.”

Kattguld? Mitt inre glimmar av stjärnljus och månstrålar, av solblänk på vågor. Det är långt dyrare än platina och diamanter.

Jag visade min själ. Folket tog bitar och lämnade tillbaka dem solkiga och fläckade. Allt jag begärde var något tillbaka. De prutade.

Jag gav av min själ men fick den trampad och sliten. Nu vet jag bättre.
Nu får blott den som vet att rätt uppskatta stjärnljus och månsken.

Månskäran som ett kommatecken på himlen. I väntan på nästa ord.
Mellan orden skrivs vår historia.

Vi gick skrattande hem på regnvåta gator i sommarnatten. Jag balanserade barfota på muren och du höll mig nära när jag hoppade ner.

Vi stannade och kysstes under linden. Jag bad dig inte komma med upp, tog dig bara i handen och gick före uppför trapporna.

Bland fjolårslöven fann jag en nyckel. Nyckeln till mitt hjärta. Den jag trodde du bar nära ditt.
Du måste ha tappat den när du gick.

Jag torkade av nyckeln och hängde den i syrenbusken, så att du hittar den när du kommer tillbaka.
Dörren är inte låst, men nyckeln är din.

Någonstans vet jag: du kommer inte tillbaka. Du ser dig aldrig om.
Men det var dig jag gav nyckeln. De andra får snällt knacka på.

Med ett hjärta som en hoppfull sommarkatt.