En dag. Ett ögonblick för en, en evighet för en annan.
Ett liv. Ett andetag i universum. En droppe i evighetens hav. Men vilken droppe!
När någon svarar på en människas förtvivlan med skämtsamhet undrar jag vart empatin har tagit vägen.
Vad är att leva? Att verkligen LEVA?
En solstråle tränger fram genom det krackelerade molntäcket. Den rör vid mitt hjärta och viskar: ”Det är ok.”
Då släpper tårarna.
Det är ok.
Det är så lätt att få mitt hjärta att spricka, men det finner sig i mycket.
Kärlek och hopp är starka lim för brustna hjärtan.
Ordsken 