När solen steg gul över fälten den morgonen gick hon bort. I sin säng, sitt hem, omgiven av dem hon älskade.
I dödsannonsen skrev de: ”Hon lämnade oss på morgonen, med utsikt över fälten och en sovande katt på armen.”
En stund önskar jag att få höra min sång, den som kommer att kalla mig bort från livet. Nästa vet jag: det är livets sång jag vill höra.
Jag föddes att dansa livets dans, från början till slut.
Dansa med mig, liv! Jag vill känna din hand mot min midja, hur du säkert för mig i musikens ebb och flod, moll och dur. Svep mig bort!
Längst ut på ön, där berg möter hav möter himmel. Där är världens början och dess slut.
Grådagsväder. Himlen är grå, havet grått, klipporna grå.
Snöregn och storm. Vårlängtansväder.
Sekunden före den allra första kyssen. Varje gång nytt. Varje gång ett av livets magiska ögonblick.
En hand på min höft. En kyss i min nacke. Ett bröst att luta mig mot.
När jag saknar dig handlar det inte om hur länge vi har varit från varandra, utan om att jag önskar att du var här.
Var är min vårmorgon med koltrastsång, lövsprickning och en sol som torkar upp ett stilla, doftande vårregn?
Ordsken 