Ordsken

Lätta steg över golvet får bräderna att knarra. Är du tyst kan du höra hennes bön. Hon som vandrar genom seklerna i hopp om förlossning.

Ingen ro finns i detta hus. Här slutar inte tiden att gå. Alla tider är i ett, alla tider är nu. Överallt närvarande ekon av det som var.

Klara nätter då månen lyser in genom salens fönster kan du ännu höra orkestern spela. I ögonvrån ser du skuggpar i dansens virvlar.

I hängpilens bark följer jag spåren av svunna tiders kärleksmärken. I nattens tystnad hörs dämpade skratt från sedan länge döda par.

Allt är evighet. Allt är nu. Minnet av svunna liv lever än. Ekot av det som en gång var i ett skratt, en skymt, en doft. Kärleken dör inte.