Ordsken

Det kom en tid då sorgen i att stanna växte sig större än smärtan i att gå. Uppbrottets timma nalkades.

De fritt levande får inte stängas in. Likt fjärilen i glaskupan kommer de annars att dö. Livet måste levas.

Jag klippte mina vingar i kärlekens namn, snöpte min fria själ för den älskade. Jag fjättrade mig vid härden för värmens skull. Jag dog.

Varje ljus brinner ner, men lågan kan föras vidare. Varje sol går ner, men stiger åter. Varje skepp når till slut sin hamn. Eller förliser.

Vägen saknar slut. Havet är oändligt, liksom himlen. Liv och död avlöser varandra. Kärleken dör inte. Gäller det även sagan om oss?

Vi har inte en evighet. Vi har ingen framtid. Vi har bara nu. Ett ögonblick som trotsar tiden.

Ovanför oss lyser stjärnorna som då. Vad rör väl våra korta liv dem? Vi är blott andetag i universums oändliga rymd.

Lätta steg över golvet får bräderna att knarra. Är du tyst kan du höra hennes bön. Hon som vandrar genom seklerna i hopp om förlossning.

Ingen ro finns i detta hus. Här slutar inte tiden att gå. Alla tider är i ett, alla tider är nu. Överallt närvarande ekon av det som var.

Klara nätter då månen lyser in genom salens fönster kan du ännu höra orkestern spela. I ögonvrån ser du skuggpar i dansens virvlar.

I hängpilens bark följer jag spåren av svunna tiders kärleksmärken. I nattens tystnad hörs dämpade skratt från sedan länge döda par.

Allt är evighet. Allt är nu. Minnet av svunna liv lever än. Ekot av det som en gång var i ett skratt, en skymt, en doft. Kärleken dör inte.

Jag ser mig om och ler mot dig. Tänker att du ser mig där du är.
Blåser jag en slängkyss smeker vinden nog dina läppar.

Jag gav dig mitt hjärta och mitt liv. Det du gav mig var dunster och hägringar. Jag var ännu så ung.

När solen gick i moln såg jag det med ens så klart. Jag hade bländats av dess ljus i tron att det var ditt. Du var inte den jag sökte.

Inför lögnens ansikte var jag maktlös. Bakom dina ögon fanns inte ett djup, utan en själlöshet. Den du sökte fylla med min själ.

En dag lämnade jag dig så, klädde mig tyst, kysste dig ömt farväl och gick. Du frågade aldrig efter mig. Saknade du mig ens?

Jag var ännu ung, men hjärtat vet ingen ålder. Jag längtar än. Vandrar vidare mot den älskade.

Den älskade har flera gånger korsat min väg. En gång möts jag av den som längtar efter mig. Den som skulle sakna. Där får jag stanna.