Ordsken

Inget hjärta är utan ärr. Det brustna hjärtat, som förmår läka och vågar älska igen, slår hårdare.

I livstider har jag vandrat era stigar, sett riken stiga och falla, stjärnor födas och dö. Vem ser väl den som vandrar mitt ibland dem?

Mellan världarna har jag vandrat, genom ljus och mörker, i kärlek och död. Jag vandrar än. Stundom i sällskap, stundom ensam.

Jag bär evigheten i mitt bröst, kärleken i mitt hjärta. Längtan och åtrå brusar i mitt blod. Åren ger djup åt min blick, färg åt min själ.

Jag bär i mig minnet av den älskades röst, hans doft, hennes läppar mot mina, mitt bröst i hans hand. Sinnenas eviga förening.

Din siluett i ljuslågans sken mot ett svart fönster. En smal hand som sträcks mot mig och det i dunklet anade leendet, en inbjudan.

Ditt breda bröst i eldskenet, fårskinnet mot min rygg, dina glittrande ögon som blickar upp mot mig mellan mina ben. Din tunga, dina händer.

Sollekar i varm havsvik, dans på daggvåta ängar, vaknätter i åtråns och sorgens namn. Min hand i din, mina tårar mot din hals. Jag minns.

Jag vill sjunga den älskades sång och dansa kärlekens dans till slut på dessa slitna tiljor. Den som är livets dans. Den som är liv.

Den älskade. Du. Du som är en, fast många. I varje förening är det alltid du. Var väntar du mig?

Jag är den du väntar på. Men var är du?

Hon lägger kinden mot träet, lutar pannan mot rutan och låter tårarna falla. Blickar tomt mot horisonten. En evighet utan tröst. Utan nåd.