Så drar moln förbi månen och nattens sköna mystik försvinner. Här lyser inga stjärnor, endast stadsöknens ljud hörs. Själlösa.
Själlösa sånger för de redan döda.
Jag är här. Alltid här. Vandrar samma stigar som du, under samma sol och måne. Och ändå är jag någon helt annanstans.
Jag vandrar på stigar bortom de av många fötter trampade, i en skog där trädens sus berättar sagor och månen ger vågorna silverkam.
I min skog finns huldran och näcken, älvorna dansar i gryningsljuset och hjorten som fälls av jägaren reser sig som man och bugar åt henne.
I strandens snäckor hör du evigheten och de svunna själarnas sång. Här finns det du blott anar, likt ekon av en dröm. Tills du vill se.
Jag vandrar på samma stigar som du, din himmel är också mitt tak. Men jag rör mig bortom tid och rum. Evigheten speglad i daggdroppen.
Jag tycker om hur du ser på mig. Jag tycker om att vila i din blick.
Sluter jag ögonen kan jag ännu känna värmen av din kropp mot min.
Dina fingrar längs käklinjen. Din kyss i nyckelbenets skålning.
Jag kan höra skrattet i din röst när du talar med mig.
Jag kan se glittret i dina ögon när du skrattar.
Fast du inte är här.
Vardagens grå och monotona sånger intresserar mig inte. Det vackra ligger bortom det grå.
Allt du behöver göra är att öppna dig för det
Trots råkyla lyser gula solar från grusvägens kanter och mellan bokskogens höga stammar breder mattan av vitsippor långsamt ut sig.
Morgontystnad. Andetag. Närhet. En symfoni, spelad på kroppars nära beröring. Och du spelar mig till fulländning!
Du är min belöning. Men mer än så.
Ordsken 