Ordsken

Jag ville jag vore mer än ekot från det förflutnas toner.
Jag ville jag vore mer än falnande ljus från döda stjärnor.

Jag ville jag vore den som skänkte ljus och hopp, en musa för sången, en varm fläkt på livets väg.
Som sunnanvind och eldflugor.

Jag ville jag vore… mer.
En vårdrottning med ljus i blick och lekfullhet, kärlekssång och solkattsglitter, älskogsdans och stjärnfall.

Jag ville jag vore… Den jag är. Allt det och mer därtill.
Men i natt blir inga sånger sjungna. Ljuset får brinna ned i tystnad. Vila.

Stjärnorna blinkar hårda och kalla från en klar himmel i en råkall natt. Deras sånger ekar nu ohörda. Tomma. Ytliga sirligheter.

Obarmhärtiga. Som de vassa skärvorna i själens revor. Splitter från brustna hjärtan.

I kväll var solnedgången nästan retfullt utdragen och vacker. Som om den lockade mig att komma ut. Men det är kallt, ännu långt från sommar.

I fjol slog björken ut över en natt, natten mot långfredag. Vi satt ute till sent på påskafton, barbenta. Det blir inte så i år.

Tänk, jag undrar ibland över de som alltid är positiva och glada, rent av glättiga. Är de på riktigt? Äkta? De inger mig inte förtroende.

Ingen människa kan vara bara ljus och godhet, allt igenom glädje. Alla slipas vi av sorger. Det är mörkret som låter ljuset skina klarare.

Hennes blick hänger kvar i tanken. Hans läppar och händer vilar varma i känslorna. Många sinnen, många minnen. Mycket lust i en kropp.