Ordsken

I mötet mellan oss upplöses tiden och allt det som inte är vi försvinner för en stund.

Högsommarvärme. Jag halvslumrar på gräsmattan när du kommer från ett dopp. En handduk slängd över axeln, håret lockigt och ännu fuktigt. Fri och vacker, högrest och solkysst som en ung gud, barfota i gräset. Glittrande ögon, reflexer i håret. Så full av ljus.

Du slänger handduken över verandaräcket och slår dig ner hos mig. Jag drar dig till mig och kysser dig, hungrigt. Du lägger din hand mot min brunbrända midja, smeker mig långsamt över rumpan och drar mitt ben runt din höft. Jag trycker mitt sköte mot ditt och grenslar dig vant. Du ler när du faller över på rygg, lägger handen runt min nacke och kysser mig igen. Dina händer finner mina bröst, lystet uppnosiga under det tunna linnet, och jag drar efter andan. Du böjer dig fram och kysser bröstvårtan.

Tiden stannar. Jag möter din blick, glittrande ögon som säger mer än ord. Här? Här finns ingen. Ingen ser oss. Du ser dig omkring. Sant.

–Men de andra? frågar du.
–Vilka andra? Här finns bara vi.
När du ser upp är vi ensamma. De som nyss var runt oss är borta.

När du kommer från gräsklippningen, rakryggad, solbränd, med lätt doft av sol, svett och gräs. Så vacker. Så levande.

Att för en stund slumra på ditt bröst, kropp mot kropp…

Att somna nära, två kroppar som formas efter varandra, och vakna med en hand på mitt bröst, den andra mellan mina lår. Du, ännu sovande.

Hon med de fantastiska, ljusblå ögonen. Hon som nog kastade lika många blickar på mig som jag på henne. Söt. Vem var hon? Möts vi igen?