… och med ett pärlande skratt dansar jag iväg mellan solvarma trädstammar. Gäckande, flyende. Vill du följa mig? Kan du få mig att stanna?
Jag tycker om hur du ser på mig, när våra blickar möts i samförstånd, i vild åtrå. Jag tycker om att med glimmande ögon leda dig till mig.
Under din blick faller maskerna, likt plaggen jag villigt plockar av mig. I din blick är jag inte så hård. Den får mig att mjukna, vakna.
I din blick är jag stark och vacker, vild och fri. På jakt. Viljornas lek. Aldrig kaninen inför kobrans ögon, aldrig jagad. Aldrig svag.
Jag går före dig uppför trappan. Jag njuter av att känna din blick på mig, röra mig i dess ljus. Aldrig mera sinnlig än i din blick.
Du lyfter blicken och möter min. Dimmigt, nära extasens höjder, ser jag dig. Vad jag älskar det du gör. Hur du ser på mig. Det jag ser.
När så all världens bojor har kastats av och vilda, mörka ögon möts, slukar och famnar varandra… Aldrig är jag friare än i din blick.
Jag tycker om hur du ser på mig. Den älskades blickar. Aldrig är jag mera kvinna, mer levande, sinnlig, närvarande, vild än i din blick.
Stöveltramp. På gatan, i trapporna. Skrik. Brak från dörrar som slås in. Skottsalvor.
Stanken av skräck och död. Ondska i människohamn.
Rädslan. När en hostning, ett andetag, kan bli det sista du gör. När ingen trygghet finns kvar.
Minnen som inte borde kunna finnas hos mig.
Hungern som gnager i magen. Barnet som utan att förstå, inser allvaret och är tyst.
Kaos och förvirring. Jag tappade greppet om din hand.
Att inte förstå, men ändå veta. Utan att veta varför. Rädslan som försvann.
När dörrarna stängdes, innan luckorna öppnades, frid. Ljuset.
Det är minnen som inte kan vara mina. Men jag minns dem; ljuden, lukterna, känslan, ljuset.
Flickan i rött som aldrig fick bli stor.
Hjärta möter hjärta. Andetag möter andetag. Hud möter hud.
Jag somnar trygg med din kind mot mitt hår, mina läppar nära din halsgrop.
Ordsken 