Ordsken

En dag stiger en sång som kallar mig hem. Den sången är endast för mig, för mina öron.

Då vandrar jag till stranden, där jag skall finna min båt, den som skapades för just denna stund. Färjkarlen behövs inte för denna färd. Lugnt stävar båten ut på oändlighetens hav, finner själv sin väg, ledsagad av sången. Inga hinder möter oss på denna sista färd.

Småningom når vi den port av rosor tunga där livets tunna slöjor böljar för en osynlig vind. En skälvande ton dröjer sig kvar efter mig.

Vågar du följa mig på färden kommer du att finna vägen tillbaka, med en doft av hav och viol, och en skälvande ton, som minne.

Står du vid havets band kan du höra denna ton, den sjunger ock i snäckans skal och sommarvindens sus i träden. Hör du min sång är jag nära.

En dag så hör även du din sång, och minns att du har burit den med dig sedan livets gnista tände din eld. Den är livets sång och dödens.

När din resa närmar sig gränsen för tiden, så skall jag vänta på dig. Då möts våra sånger i en melodi bortom tiden.

En dag stiger den sång som kallar mig hem. Tills dess vill jag leva fullt ut, sjunga mina sånger i dur och moll, måla ett liv i alla färger.