Ordsken

När jag följer hjärtats röst, den som stiger klar när jag tystnar sorlet och lyssnar, då gör jag alltid tillräckligt.

Kunde jag släta ut bekymmersrynkorna, kyssa bort dina tårar, lyfta tyngden från dina axlar…
Det är ditt att bära.
Men jag kan älska dig.

Sorgen som slog mig i bojor ger minnena av dig färg och djup, får dem att lysa klarare, med större närvaro. Sorgen ger dem livet åter.

Sorgen gör att minnet av dig lyser klarare, gör dig åter levande. Bojorna lossas och jag ser igen. Ljuset skingrar skuggorna.

Så går jag stärkt genom sorgens källargångar till en tid, ett liv, med saknad och minnen. Av dig, som du var, och den tid vi fick. Tack.

Så besvarar du ändå frågorna. De som betyder något. Lågan som brinner för dig skingrar skuggorna, låter mig se dig klart. Befriar. Kärlek.

Du är hemma nu. Och här. Alltid. Det är sagans eviga liv: Den som älskats glöms inte, den som älskar glömmer inte.

Ett varmt mål mat, en famn, förlösande ord, något som skingrade tankarna och, om så bara för en stund, skrämde spökena på flykt. Om så vore.

Tänker du på någon som en gång fanns i ditt liv, på att någon gång ta kontakt?
Vänta inte för länge.
Rätt vad det är kan det vara för sent.

Så sänkte sig mörkret. Nu tänder jag ljus, låter mig omslutas av deras mjuka sken i stället för den trygga famn jag saknar i kväll.

Du sa inget. Till någon.
Du bar det ensam.
Inget avsked, inget avslut. Utom för dig.
Tusen frågor som aldrig får svar.

Påminnelser om livets skönhet och skörhet kommer tätt.
Liv och död.
Någon börjar sitt liv, en annan lämnar det, och tusen obesvarade frågor.

Verkligheten är inte alltid vad den synes vara.
Ett leende kan dölja ett helvete, eller en kniv.

Hör du sommaren som kommer?
Vågornas brus, tallarnas sus, löven som viskar i vinden.
Känner du dess smekande vind? Sunnans kyss på kinden.

Jag känner din doft. Min kropp minns den så väl.
Jag känner dig nära, min doft på dig…

Som min egen madeleinekaka.