Det som varit sörjer dig inte. Det har inga fjättrande bojor. Inga brustna drömmar gråter över dig.
Den största synden i livet är den mot livet självt: Att förneka dig själv. Att inte leva.
Du frös i din form när tiden rann ut. Du blir aldrig mer än då. Vi stannade där. Vi blir aldrig mer. Men jag lever, växer och hittar nya vi.
Jag vattnar sorgens blomster på din grav. Vårdar ditt minne ömt. Viskar ”vi ses”, sticker längtans blå blomma i håret och går ut i livet.
Du är min jungfruliga mark. Allt blir nytt.
Tiden slutar inte här. Du är borta. Mitt hjärta stannade när ditt slutade slå. Mina tankar upphörde när dina ord tog slut. Din tid tog slut.
Du delar inte längre mina andetag, smeker inte min kropp till vardande. Din värme fyller mig inte mer, men min längtan till dig glöder.
Vi står inte längre under samma himmel, smeks inte av samma vindar. Du gick och allting tog slut. Det börjar igen.
Tiden slutar inte här.
När jag ligger lojt utsträckt i solvärme vid fladdrande gardiner önskar jag att du kunde se mig.
Jag tycker om din blick på mig.
Ordsken 