När orden känns svaga, stockar sig, snubblar och inte når ut.
När ordskenet är försvinnande svagt.
Då undrar jag om jag ännu finns.
En dag kommer jag inte längre sakna dig. En dag är du ingenting för mig. Det ska bli skönt att glömma dig.
Tills jag glömmer vänder jag mig aldrig helt bort från dig. Du lärde mig att ett leende kan dölja en kniv. Den lärdomen tar jag med mig.
Jag sörjer det som var. Du saknar en dröm som aldrig skulle bli sann. Vem av oss är drömmaren?
På väg mot varann.
En dag möter din blick min.
Där stannar tiden.
Snöiga vidder
När våren borde komma.
Narnia, försvinn!
Ännu en natt. Rymden hög och klar, iskall under glittrande stjärnor. Som hårda diamanter lyser de, sköna och otillgängliga.
Trots det du gjort kan jag sakna dig. Jag kan inte förlåta och glömma. Men glömt har du visst redan gjort.
Vore jag ändå en annan. Hade jag ändå mer hjärna än hjärta. Kunde jag ändå bara glömma. Men den lättnaden är inte min. Jag är.
Jag är ännu frusen. Mitt hjärta som ett fruset blomblad i din hand. Så skört. Kanske kommer en vår när jag tinar.
Ordsken 