Ordsken

Jag trodde på dig. På dina ord. Jag ville tro på dig, ville att du skulle vara den du sade att du var. Jag tror inte längre.

Jag synade ditt spel, såg bakom masken. Du ville bli sedd men inte genomskådad. Inte Sedd. Jag förstod inte det. Jag spelade inte.

Kanske ville du vara mer än vad du är. Kanske lovade du mer än vad du kunde hålla. Kanske borde du lära dig ta ansvar.

I ett slag berövade du mig något jag länge kämpat för att återvinna. Du ”gjorde fel”, ryckte på axlarna och gick. Jag måste leva med det.

Du har gått vidare. Du skrattar och sjunger igen, som om inget hänt. Du ser inte vad du lämnade efter dig.

Tack vare dig väljer jag åter ensamhet före tillit. Nu blir ingen insläppt.

Drömmar av glas.
Som såpbubblor. Förgängliga.
Ett ord i fel tid blir en nål som får dem att spricka.
Kvar blir det som aldrig var. Intet.

Bubblor av lycka. Små stunder, frusna i tiden. Bevarade för evig tid i hjärtat.
Men kan man leva på enbart dem?

Min väg sträcker sig vida längre än den tid jag vandrar i den här skepnaden. Genom många liv har jag vandrat. Våra vägar har mötts förr.

Allt blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än.
Enkla ord, ibland för enkla, men ett enkelt, stilla hopp.