Ordsken

Jag väntar. På dig. Du som sett mig väva min dans mellan träden, klädd i månstrålar och spindeltråd. Du som tyst betraktar mig. Kom!

Månsken genom grenverket.
Suset av vinden genom höga granar runt en liten glänta.
Jag vilar trygg under stjärnorna.
Silversken och frihet.

Jag blickar ut på månens skära, niger i tanken inför den om att den då den bleknar på den långa nattens himmel och solen stiger, då skall den peka på dig.

Jag önskar till nymånen att finna den Älskade, att den Älskade finner mig. Att våra vägar till slut korsas.

Men i kväll är hoppet och stjärnorna svaga bakom dimslöjor och sorgens famn ändock trygg. Det finns en tid för sorg. Må den vara över snart.

Jag vilar i den stora sorgens famn. Ensamheten biter sig fast, iskall. Liksom frostskador känns den mest när det töar, när isen går ur marken.

Snart sjunger koltrasten sina serenader i de timmar då gränsen mellan dag och natt, ljus och mörker, suddas ut. När allt är vackert möjligt.

Idag ropar talgoxen glatt ut sina vårkänslor, och solen stiger mot en ljusblå himmel bakom lätta slöjor.

Sommarnattens leende. Det var ditt när du log mot mig innan du dök ner i marelden. Vatten som skimrade som stjärnorna ovanför oss.

Sommarnattens leende. Det var mitt, när jag log mot dig och sparkade av mig skorna. Gick barfota hem på varma gator, hand i hand. Nära.

Sommarnattens leende. Natten log mot oss. Den kommer att le igen, med stjärnglans i sitt mörka hår och en värme som omfamnar oss.