När jag kom tillbaka till rummet den kvällen hängde din doft kvar. Jag ville inte vädra ut den, trots värmen som ännu vibrerade i natten. Jag lade mig på lakanet och borrade ner ansiktet i kudden, slöt ögonen och lät mig åter omslutas av dig. Så nära som två kroppar kan vara.
En mans doft. En kvinnas doft. I berusande förening. Våra lekar smeker ännu mina näsborrar och huden minns. Då blir nu. Igen.
Lycka.
Så enkelt som solkatter på smältande isflak, kyssar och blommande hassel.
Så stor som förlossning, förälskelse och frihet.
Så svår.
Så lätt.
Så… lycklig .
Solen sätter reflexer i håret, tänder glitter i blicken och fyller sinnet med glädje.
Majdrottningen vaknar långsamt ur sin dvala.
Jag vill sitta i värmen med nykyssta läppar och låta solstrålarna röra vid kinder, ännu rosiga av ystra lekar.
Skutta runt i lekande vårdans.
Jag är den du väntar på. Din blåögda vandrerska från färdvägar vida. Kom! Finn mig!
Ordsken 