Ordsken

Liv kan inte existera utan död.
Den som tar ansvar för liv måste även kunna ta ansvar för död.
Kan du döda för att ge liv?
För att överleva?

Känslan av hopp, av förtröstan rinner som sand mellan fingrarna. Hur kan de vara så sinliga? Så… förgängliga? När de är borta – tomhet.

Framtiden börjar i drömmen. Hur den blir handlar mycket om huruvida vi vågar leva drömmen.

Livet.
Moln och skuggor på solhimlen, stjärnor på natthimlen.
Månsken och solstrålar.
Mörker och ljus.
Natt och dag.
Sorg och kärlek.

Tappade. Ord, lust, kraft, väg. Gick vilse i vindlande mörka grottor. Kyla, ensamhet, evig natt utan stjärnor. Jag gick mig nästan förlorad.

När mina ögon hade vant sig vid mörkret fann jag en trygghet i det. Lät mig omslutas av det som vore det en älskande mors armar.

Så hörde jag plötsligt en ton, aldrig så spröd, men ändå: en ton. Den fick hjärtesträngen att vibrera, väckte bilder med ljus och skugga.

Jag fylldes av något nytt: hopp. Den eviga natten lystes upp av stjärnor och ett ljus inom mig växte, som tycktes svara på ett yttre sken.

På något sätt återfann jag vägen, min väg, och längs den en livslust, kraft och sanning som var min. För varje steg, lite närmare mig.

Sorgen får inte tynga mig längre. Jag bär den som en mantel.
Midnattsblå sammet med stjärnor i fodret.

Din hand följer linjens krökning över min nakna rygg och stannar nedanför svankens mjuka grop. Där vilar den bra. Värme.

Lyckoklöver. Ett skirt grönt hav av fyrväpplingar med smak av harsyra. En frisk smak av lycka och hopp. En lycka att bjuda på och sprida.