Ordsken

Innan solens strålar jagat bort nattmörkret lösgör hon sig ur hans omfamning, försiktigt, för att inte väcka honom. Hon lägger handen mot hans bröst, känner pulsen därunder. Det hjärta som i nattens lekar slog hårt och snabbt, slår nu sömnens stilla takt. Än en liten stund dröjer hon, lyssnar till lugna andetag, betraktar hans avslappnade drag, befriade från dagens allvar och sorg. Sköna.

Hon betraktar stolt och varmt hans sovande kropp, stark och vacker. Kroppen som fört henne till extas, följt hennes bortom tid och rum. Deras dans i het kamp, vilt tumlande på nattens ängar, sinnenas och kropparnas förening.

Men natten är över. Tid att gå vidare.

En lätt smekning över kinden, en flyktig kyss, så reser hon sig mjukt och lämnar jägaren. Han som bär stjärnglans kring sin panna.

Endymion