Jag går ut i månskenet, och skickar ut min längtan på månstrålar och froststjärnor.
Jag väntar. Älskar.
Kom till mig. Se mig. Älska mig.
En stilla ton i tystnaden får mitt hjärta att skälva och andetagen att tystna.
Den älskades sång. Aldrig längre bort än en ton.
Jag svarar.
Min sång stiger mot rymden, möter den älskade där vi redan känner varandra.
Någon så fjärran men ändå så nära.
En tonernas lek i stjärnljus.
Hade jag fyllt tomheten utan Dig med annat, hade mitt hjärta inte varit öppet för Dig.
Det är tapetserat med kärlek.
Inte tomt.
Ledigt.
Jag är flyktig som en solkatt, en sommarbris, en regnbåge.
Försöker du fånga mig är jag redan borta.
Dina ord. Stjärnskott, en lätt beröring, solglimten genom molnen, fyrens trygga sken i natten.
Du minner om vägen hem.
Till mig.
Innan solens strålar jagat bort nattmörkret lösgör hon sig ur hans omfamning, försiktigt, för att inte väcka honom. Hon lägger handen mot hans bröst, känner pulsen därunder. Det hjärta som i nattens lekar slog hårt och snabbt, slår nu sömnens stilla takt. Än en liten stund dröjer hon, lyssnar till lugna andetag, betraktar hans avslappnade drag, befriade från dagens allvar och sorg. Sköna.
Hon betraktar stolt och varmt hans sovande kropp, stark och vacker. Kroppen som fört henne till extas, följt hennes bortom tid och rum. Deras dans i het kamp, vilt tumlande på nattens ängar, sinnenas och kropparnas förening.
Men natten är över. Tid att gå vidare.
En lätt smekning över kinden, en flyktig kyss, så reser hon sig mjukt och lämnar jägaren. Han som bär stjärnglans kring sin panna.
Endymion
Min åtrå brinner starkt och hett, flytande lava i ådrorna.
Ändå är min lust lätt och lekfull, ett skrattande, porlande, rent vatten.
I morgon tinar solen det frusna hjärtat.
Tanken flyger fritt och livskraften stiger som saven om våren.
En ny dag gryr.
Ordsken 