Ordsken

Jag vill skriva sånger om den älskade, i vilken skepnad den än visar sig.

Jag vill dansa liv och kärlek på lätta fötter i sol och skugga.

Jag vill andas kärlek, dricka ljus och lust, hungra efter din beröring och äta mig mätt i nattens mörker.

Jag vill sprida hopp och kärlek runt mig.

Men nu… nu klingar sången i moll, dansen har avstannat och orden famlar efter mening. Tomhet.

Men en sång i moll är ändå skön, och Livets dans rymmer stunder av stillhet.

Ett ord, en ton från hjärtesträngen, leder mig hem igen.

Står du en dag på min trapp igen, släpper jag artigt in dig.
Men sätter mig på andra sidan bordet.

Det kommer en tid efter vintern. När isarna lossar och tjälen går ur jorden. Bäckens porlande silverskratt i en värld som vaknar till liv.

Marken rister och skälver när gröna blad vecklar ut sig mot ljuset och tunna stänglar färgar jorden i en palett av glädje.

Livet spirar. Rosa linneor i mossan. Sollek genom skirt ljusgrönt lövverk över gläntan där konvaljernas vita klockor pinglar.

Inom kort byts konvaljens sång mot blåklockans klang under susande björkar. Humlor surrar lojt över blåbärsblomster i försommargasset.

Solkattslek över glittrande vågor. Sommarens första dopp i ännu alltför kall havsvik. Solvarm hud. Ljumma nätter. Livet återvänder.