Ordsken

Kärleken som fyller mitt hjärta och strömmar genom mina ådror räcker ibland inte till för livskraften. Andetagen saknar syre.

Och ändå älskar jag.

Jag träder min dans i ljus och mörker, dansar på lätta fötter över mossbelupna marker och solvarma klippor, ylar i djupaste sorg i natten.

Jag rider genom dag och natt på Rhiannons vita märr. Likt Gudinnan som valt mig till sin kan jag inte fångas, bara ge mig själv.

Försöker du fånga mig kommer jag att gäckande undfly dig, som en hägring. Jag glider mellan fingrarna likt rök och dimma.

Ber du mig stanna för dig, så stannar jag. Ber du mig stanna för alltid är jag din.

På mitt sätt.

Då kommer jag alltid tillbaka.

Att älska. Vad är det? Intet. Allt.

Hjärtats sirliga vändningar, kärlekens enträgenhet. Lätt som ett dun i vindlek. Stark som livskraften.

Understundom kan jag önska att jag vore mindre älskande, att jag kunde stänga mitt hjärta och lämna de älskade därhän.

Kärleken ger och tär.

Men att leva är att älska. Kärlek är tonerna i min melodi, dansens själ, luftens syre. Det som får hjärtat att slå och ger livet mening.

Skjut inga pilar i mig, Eros; jag är bortom dem. Jag färdas på andra plan än de dina. Din enkla kärlek är inte för mig.

Ni Olympens gråterskor, gråt inga tårar för mig. Mina sorger är mina att bära, valda i den stund jag sänkte mig i kärlekens månbelysta sjö.